En sån där dag..

Igår var en mindre bra dag.
Det började redan klockan fem när klockan ringde för att det var dax att gå upp, av den enkla anledningen att det inte är humant på någon fläck att gå upp så dax på morgonen.

Efter att ha kommit över den värsta ångesten över det, for jag till jobbet och bonkade in i ett rådjur på vägen. Eller, det var DEN som bonkade in i mig. Jag tyckte att vi hade kommit överens om att den skulle stanna i dikeskanten tills jag hade passerat, men den lille rackarn kom på andra tankar när jag var jämsides med den, och hoppade upp på vägen, in i bakre sidan på bilen. Antagligen ådrog han sig bara en lättare hjärnskakning, för han studsade in i skogen igen. Kanske var han suicid?

På jobbet var det nån som sa, på tal om att skaffa nytt jobb, att hon bara har 20 år till pension, så det är inte lönt att byta eller skola om sig. Jag tänkte och räknade i mitt stilla sinne; Samma siffra för mig är lite mindre än 40 år.
Paniken spred sig i kroppen; Ska jag hålla på med det här i 40 år till? Är det vad jag vill? Kommer jag nånsin stanna upp ordentligt och tänka efter, om jag blir fast anställd? Eller kommer tiden bara att gå *TJOFF* 40 år senare tittar jag tillbaka på mitt liv och fylls av ånger och frustration över allt jag kunde ha gjort men lät bli?

Jag vägrar låta det bli så, och inser att det är ingen annan än mig det hänger på, det är jag som bestämmer om det ska bli så eller inte.
Men vad ska jag göra då?? Allt jag vet är att jag vill ha med människor i någon form att göra. Sjuka, friska, gamla, unga, det har mindre betydelse. Men sen då? Det finns ju en hel uppsjö med såna sysselsättningar...

Senare under dagen svek min handled totalt. Hur jag än betedde mig med den så gjorde den ont. Hypokondrikern i mig vaknade och påminde om mammas reumatism och riskerna att det kan vara ärftligt. Skit.
Men idag mår den bra igen... Handleden alltså. Hypokondrikern är fortfarande vaken och gnager på mig.