Vad är det med mig?!
Jag är inte ångest-typen, jag vägrar vara det. Men det här.. Jag vet inte, en allmän håglöshet jag inte kan skaka av mig har satt sig i min kropp. Jag känner en allmän likgiltighet inför det mesta, försöker tvinga mig själv att ta ställning, att överhuvudtaget GÖRA någonting, men det går inte.. Orden fastnar i halsen, energin infinner sig aldrig och det blir bara pannkaka av alltihop.
Ju mer jag känner så, desto större blir skulden jag känner mot Honom, han jag bor med, han som, förutom barnen, gör livet värt att leva när allt annat gått åt helvete.
Förresten så har jag ju ett jobb att sköta.. Kan inte gå runt där och vara helt inne i mig själv, där ska jag ju finnas till hands för 14 dementa åldringar, något som kräver total sinnes- och kroppsnärvaro.
Och eftersom jag har barnen, Honom och jobbet så har jag väl ingen anledning att deppa ihop? Jag är ju lycklig nu, det var ju det här jag ville, och fick. Borde jag då inte vara glad, nöjd och tacksam istället för att totalt gå in i mig själv och vara självisk?
Måste man vara glad för att man är lycklig förresten?
Och om det inte finns något uppenbart fel man kan ta på, är det då något som är fel? Det som inte syns finns ju inte, eller hur?
2 kommentarer:
Jag tror att alla har perioder när de känner så där. Jag vet hur det är, jag har haft många sånna. Den goda nyheten är att förr eller senare så vänder det och allt känns bra igen.
Tack Elin!
Jo, jag är säker på att det gör det så småningom..
Skicka en kommentar