Anna

För 19 år sedan gjorde min pappa något som skulle visa sig ha stor betydelse för mig och påverka mitt liv långt därefter.
Han flyttade från sin dåvarande tant, tillbaka till Vingåker. Jag var med honom och tittade på huset han bestämt sig för att hyra: Ett litet rött hus med vita knutar, tillhörande familjen i det stora vita huset på samma tomt.
Det var en solig sommardag, jag var 9 år och vi stod och pratade med pappan i familjen som hyrde ut, då hon kom ut på trappen. Anna hette hon. Hon tittade på mig med avsmak. Jag tittade på henne med förakt.
Under tiden sa våra fäder att vi var lika gamla, och säkert skulle komma att ha mycket kul tillsammans. "I helvete heller" tänkte jag, och jag är säker på att hennes tankar om mig inte var mycket annorlunda.

Jag spenderade varannan helg hos min pappa på den tiden, och kommer inte ihåg exakt när, eller hur det kom sig att vi till sist lite trevande började söka kontakt och leka med varandra. Det tog dock inte lång tid innan vi båda insåg att vi hade en vän för livet i varann, och min pappa frågade till sist om det var för hans eller Annas skull jag kom dit, eftersom jag bara åt och sov hos honom.

En lång period kretsade våra lekar kring vår restaurang; I en gammal ladugårdsbyggnad som nu tjänade till garage, vedbod, förvaring och lekstuga, hade vi vår servering.
Vi skrev menyer, lagade mat och skötte ruljansen med glädje och iver. På hösten klippte vi stubb på åkern som fick vara spagetti, kastanjer blev till köttbullar och vedträn fick vara köttbitar.
Jag vet inte hur länge vi höll på, men det känns som att det var en evighet som vi var uppslukade i vår restaurangvärld.

Ju längre tiden gick, desto mer bundna blev vi till varandra, och jag kommer ihåg hur jag försökte tänka mig ett vuxenliv utan Anna, men det gick inte. Hellre gav jag upp tanken på det där med man och barn än att vara utan henne.
Åren gick, och vi blev alltmer oskiljaktiga. Så fort vi hade tid for vi till varandra, varenda helg och lov var självskrivet att vara med varandra.
Vi spenderade vår tid tillsammans med att göra det barn gör mest: Cyklade, promenerade, hade picknick (De bästa var på Hacksta Ö, långt borta från folk, förpliktelser och krav.)
En hobby vi hade var att ta en gammal cykelkärra och kasta oss nerför en backe, med otaliga blåmärken och skrapsår som följd.

Det gick inte att hålla oss ifrån varandra; När våra föräldrar vägrade skjutsa oss, säkert i all välmening, så tog vi våra cyklar istället. Hon började trampa i Vingåker, jag i Rejmyre, så möttes vi någonstans på vägen för att därifrån ta oss vidare. Vad är väl 3.5 mil på cykel, när alternativet är att vara ifrån varann?

Även under tonåren höll vi ihop, och första fyllan var given att ha tillsammans:
Nervösa och spända stod vi utanför en mack i Katrineholm och väntade på att en random kvinna skulle komma ut med den platta öl som skulle vara vårt verktyg. Mycket mer kommer jag inte ihåg av den kvällen , så jag gissar att vi lyckades rejält.

Många är de mornar vi rullat hem i kundvagnar och mött hennes mamma, på väg till jobbet.
Fontäner har fått sina doser med diskmedel, otaliga timmar har spenderats på ett av samhällets två fik, i väntan på att något ska hända, vi har hamnat i bra sällskap, och i mindre bra, men vi har alltid gjort det tillsammans.

Till slut kom det oundvikliga:
Pojkvänner av det mer seriösa slaget, och hur man än vänder och vrider på det så blir det en stor kontrast när man innan mer eller mindre har levt tillsammans.

Anna har fortfarande en stor plats, om inte längre i mitt liv, så i mitt hjärta. Hon var den syster jag aldrig haft, och jag är glad att vi släppte efter på vår tjurskallighet och skepsism den där sommardagen 1990...