Människor och deras påverkan på varandra

Jag tycker om människor; de är intressanta. Alla har en historia, och om man bara släpper sig själv för några minuter och tar sig tid att lyssna, så finns det med största sannolikhet något att lära från denna historia.
Men att lyssna det är svårt. Bättre att få prata, eller hur? Alla vill vi bli bekräftade, varje dag, hela tiden. Men för att bli bekräftad så måste vi börja med att bekräfta andra, det funkar inte annars.
Det häftigaste är att det finns ingen åldersgräns; Vi börjar redan på spädbarnsstadiet och fortsätter ända in i ålderdomen. Behovet av bekräftelse finns där genom hela livet.

Vad händer då, om man bara tar, och aldrig ger?
Till att börja med antar jag att man blir betraktad som en ganska tråkig människa att umgås med, för att sedan bli (betraktad som) självupptagen och ointressant.

Och om man bara ger och ger, men aldrig tar eller får tillbaka något?
Jag tror att det är få som klarar det på ett genuint och ärligt sätt; Självförtroendet sjunker, självbilden naggas i kanten och den egna inneboende tron på sig själv blir i det närmaste obefintlig.
Ungefär som ett laddningsbart batteri som aldrig sätts på laddning.
Vilket i sig gör att min första teori slits sönder och samman, för en människa på det stadiet behöver få uppmuntran och bekräftelse innan hon är kapabel att ge något tillbaka.